tisdag 5 februari 2008
Agnetha, Agnetha..
ABBA har alltid varit ett sånt där band jag vetat att jag gillat, men aldrig erkänt det för mig själv, och definitivt inte inför en skara åhörare.. Alltså, jag borde inte gilla de. På pappret.
Men så slängde jag med ett gäng låtar i mp3:n och kunde fanimej inte konstatera annat än att låtarna är genialiskt konstruerade och Agnetha Fältskog har en en röst som en gudinna. Det är pop, men det är suverän melodisk pop. Hårdrockare har fattat det där, Sator gjorde en cover på "ring, ring" och Helloween har gjort en lysande cover på "lay all your love on me".
För att klargöra, och för att visa ett exempel på en sånginsats utöver allt jag någonsin hört i emotionell vokalism.. Lyssna på denna låten och lägg speciellt märke till partierna då hon sjunger "..you are still my love, and my life" (01:40 och 03:15) Magiskt..
Om jag är stolt över att min egen farsa faktiskt varit tillsammans med denna sångerska?
Men så slängde jag med ett gäng låtar i mp3:n och kunde fanimej inte konstatera annat än att låtarna är genialiskt konstruerade och Agnetha Fältskog har en en röst som en gudinna. Det är pop, men det är suverän melodisk pop. Hårdrockare har fattat det där, Sator gjorde en cover på "ring, ring" och Helloween har gjort en lysande cover på "lay all your love on me".
För att klargöra, och för att visa ett exempel på en sånginsats utöver allt jag någonsin hört i emotionell vokalism.. Lyssna på denna låten och lägg speciellt märke till partierna då hon sjunger "..you are still my love, and my life" (01:40 och 03:15) Magiskt..
Om jag är stolt över att min egen farsa faktiskt varit tillsammans med denna sångerska?
tisdag 29 januari 2008
Genier
Caravaggio. Sicken jävla kille. Har för tredje gången spanat igenom Simon Schama's "The power of art". Alltså en dokumentärserie om historiens - inte nödvändigtvis duktigaste - utan mest omtalade konstnärer. Och jag inser mer och mer för varje dag, att hur mycket jag än målar och hur fantastisk konsten blir, så kommer jag aldrig bli så pass omtalade som de förr. Att tillhöra historiens mästare handlar synnerligen inte bara om att svinga penseln på rätt sätt..
Man ska gärna ha levt i en intressant tidsepok. Rembrandt trillade ur sin moder i en jävligt lägligt tid då han infann sig mitt i renässansen då han blev känd. Lever man i en tråkig tidsepok ska man gärna ordna det där på annat sätt. Men en sak är säker, ingen kommer fördjupa sig i hur konsten i nässjö såg ut efter 2000-talet. Om man inte om 300 år anser bibliotekskonsten vara den glömda konstarten, och att bildlärare med halvtaskig perspektivförmåga vara de sanna genierna.
Så långt är jag med. Det räcker med att ta sig en snabb titt på ryska konstnärer för att inse att begåvning och färgblandning inte nödvändigtvis behöver betyda att man kommer nånvart. Så är det, och det räcker med att öppna en konstbok för att inse att så är fallet. Originalitet i samband med bra idéer är det som gäller. Att sitta i sin egen avföring på vernissage, eller pissa på scenen är visserligen ett drastigt uttryck för konst - men visst är det nyskapande. Jag kan inte, hur jag än anstränger mig, komma med någon annan slutsats än att konstvärlden är galen och att normerna för hur konsten ska se ut sätts av människor som själva är livrädda för att missa de senaste genierna. Jag kan direkt och omedelbart känna att genierna, nutidens det vill säga, är ingenting annat än människor som kommit fram med så pass originella alster att ingen vågar tveka på om dessa är genier eller drogpåverkade idioter. Det är inte den stora massa som utgör våra konstnärer, det är galleristerna och kritikerna. Konstnärer ska gärna ha en svårupptäckt begåvning. Konsten de förmedlar ska vara extrem och oförståelig. Det blir så pass mycket lättare för galleristen att säga "Han är ju ett geni. Ser ni väl?
Och INGEN vågar tvivla på det här. Så länge det är svårtydligt kan ingen vara säker på om denne är ett geni eller inte. Och då blir konstvärlden galen. Och ingen vill vara den där galleristen som missade den store begåvningen. Det är sanslöst fult att vara den som tvivlade på Picasso innan han blev geniförklarad, och det är en mardröm för alla som beaktar konst ur ett proffessionellt perspektiv. Aja baja. "Jag VISSTE att han var ett geni! Ha!" Att vara den som inte ser begåvning, vilken den än må vara i konstens värld, är inte speciellt hedervärt.
Förstår ni vad jag menar? Vetenskapsmän som blir geniförklarade har den enorma fördelen att frukten av deras genialitet kan skådas även av de oförstående. Musiker som geniförklaras har fördelen att musiken tilltalar folk på ett plan som är väldigt svårt att ifrågasätta.
Men, med konst är det annorlunda. För konsten är så pass subjektiv att ett mästerverk inte nödvändigtvis behöver betyda att det ens upptäcks. Och då vet man också, genom att ta sig en titt på historien, att svårupptäckt konst är väldigt attraktiv konst.
Säljargumentet för en Van Gogh-tavla är "Han sålde bara en tavla under hans livsstid. Ingen visste att han var ett geni". Självklart käre gallerist, har du helt rätt. Ingen kan säga emot dig, du ser dimensioner den tveksamma köparen tvekar inför. Men inte vill den stackars köparen vara den som inte ser frukten av genialitet? Att kunna upptäcka dessa små fragment är för en själv en otrolig känsla. Och en skam, den som inte ser den. Vilket kan betyda att man saknar djup och en något naggad bedömningsförmåga. För inom konsten handlar mycket om att bedöma saker som ingen kan se. Vilket innebär att det kan vara just, vad som helst. Och den som upptäcker genialiteten i svårtyden konst, är inget annat än geniet själv. Eller, vill gärna vara så.
Jag får en lustig känsla att dagens konstkritiker påminner lite om de gothfjortisar som desperat söker efter de hundratals okända band som ingen hört. Och sedan nämner de som sina favoriter. Det ger ingen heder åt musiken de lyssnar på, däremot både en och två blickar på bäraren.
Men jag vill ändå inte vara den som kastar sten i glashus. Konst är fantastiskt, och det finns tillfällen då jag sett små magiska glimtar i verk som jag inte ens med ord kunnat frambära. Och det finns tillfällen då jag själv bakom duken upplever känslor en religiös människa omedelbart skulla omnämna såsom "gudomliga". Men, när du väljer din konst, undvik då att geniförklara kritikern..
Man ska gärna ha levt i en intressant tidsepok. Rembrandt trillade ur sin moder i en jävligt lägligt tid då han infann sig mitt i renässansen då han blev känd. Lever man i en tråkig tidsepok ska man gärna ordna det där på annat sätt. Men en sak är säker, ingen kommer fördjupa sig i hur konsten i nässjö såg ut efter 2000-talet. Om man inte om 300 år anser bibliotekskonsten vara den glömda konstarten, och att bildlärare med halvtaskig perspektivförmåga vara de sanna genierna.
Så långt är jag med. Det räcker med att ta sig en snabb titt på ryska konstnärer för att inse att begåvning och färgblandning inte nödvändigtvis behöver betyda att man kommer nånvart. Så är det, och det räcker med att öppna en konstbok för att inse att så är fallet. Originalitet i samband med bra idéer är det som gäller. Att sitta i sin egen avföring på vernissage, eller pissa på scenen är visserligen ett drastigt uttryck för konst - men visst är det nyskapande. Jag kan inte, hur jag än anstränger mig, komma med någon annan slutsats än att konstvärlden är galen och att normerna för hur konsten ska se ut sätts av människor som själva är livrädda för att missa de senaste genierna. Jag kan direkt och omedelbart känna att genierna, nutidens det vill säga, är ingenting annat än människor som kommit fram med så pass originella alster att ingen vågar tveka på om dessa är genier eller drogpåverkade idioter. Det är inte den stora massa som utgör våra konstnärer, det är galleristerna och kritikerna. Konstnärer ska gärna ha en svårupptäckt begåvning. Konsten de förmedlar ska vara extrem och oförståelig. Det blir så pass mycket lättare för galleristen att säga "Han är ju ett geni. Ser ni väl?
Och INGEN vågar tvivla på det här. Så länge det är svårtydligt kan ingen vara säker på om denne är ett geni eller inte. Och då blir konstvärlden galen. Och ingen vill vara den där galleristen som missade den store begåvningen. Det är sanslöst fult att vara den som tvivlade på Picasso innan han blev geniförklarad, och det är en mardröm för alla som beaktar konst ur ett proffessionellt perspektiv. Aja baja. "Jag VISSTE att han var ett geni! Ha!" Att vara den som inte ser begåvning, vilken den än må vara i konstens värld, är inte speciellt hedervärt.
Förstår ni vad jag menar? Vetenskapsmän som blir geniförklarade har den enorma fördelen att frukten av deras genialitet kan skådas även av de oförstående. Musiker som geniförklaras har fördelen att musiken tilltalar folk på ett plan som är väldigt svårt att ifrågasätta.
Men, med konst är det annorlunda. För konsten är så pass subjektiv att ett mästerverk inte nödvändigtvis behöver betyda att det ens upptäcks. Och då vet man också, genom att ta sig en titt på historien, att svårupptäckt konst är väldigt attraktiv konst.
Säljargumentet för en Van Gogh-tavla är "Han sålde bara en tavla under hans livsstid. Ingen visste att han var ett geni". Självklart käre gallerist, har du helt rätt. Ingen kan säga emot dig, du ser dimensioner den tveksamma köparen tvekar inför. Men inte vill den stackars köparen vara den som inte ser frukten av genialitet? Att kunna upptäcka dessa små fragment är för en själv en otrolig känsla. Och en skam, den som inte ser den. Vilket kan betyda att man saknar djup och en något naggad bedömningsförmåga. För inom konsten handlar mycket om att bedöma saker som ingen kan se. Vilket innebär att det kan vara just, vad som helst. Och den som upptäcker genialiteten i svårtyden konst, är inget annat än geniet själv. Eller, vill gärna vara så.
Jag får en lustig känsla att dagens konstkritiker påminner lite om de gothfjortisar som desperat söker efter de hundratals okända band som ingen hört. Och sedan nämner de som sina favoriter. Det ger ingen heder åt musiken de lyssnar på, däremot både en och två blickar på bäraren.
Men jag vill ändå inte vara den som kastar sten i glashus. Konst är fantastiskt, och det finns tillfällen då jag sett små magiska glimtar i verk som jag inte ens med ord kunnat frambära. Och det finns tillfällen då jag själv bakom duken upplever känslor en religiös människa omedelbart skulla omnämna såsom "gudomliga". Men, när du väljer din konst, undvik då att geniförklara kritikern..
torsdag 24 januari 2008
Turning torso i badkaret
För en gångs skulle skulle jag ge mig själv en rejält bra start på dagen. Inte bara kaffe >> snus >> datorn. När jag numer går upp tidigt så, varför inte. Så, ett bad! Jag har inte badat på säkert fem år, så jag traskade hem till mor mins lägenhet, tände ljus och grejer. Morsan är grym på det där, hon har massa exotiska grejer som man slänger i badet så att det blir som ett jäkla spa. Efter fem minuter i vattnet kom jag så på, varför jag inte badat på fem år.
Jag blir så jäkla slapp i kroppen att jag knappt kan hålla min överhettade kroppsbyggnad i en någorlunda stabil ställning. Jag trodde faktiskt jag skulle svimma och tömde ur det exotiska djävulsvattnet och duschade i iskallt vatten istället. Då blev jag pigg igen, men det var fan nära..
Ikväll blir det konst! Jag börjar lära mig det där nu, att fan vad skönt det är att sitta för sig själv och måla. Himmelriket tillhör oss som vet hur man tillfredställer sig själv på ickesexuell väg!
Förresten, jag behöver sex.
Jag blir så jäkla slapp i kroppen att jag knappt kan hålla min överhettade kroppsbyggnad i en någorlunda stabil ställning. Jag trodde faktiskt jag skulle svimma och tömde ur det exotiska djävulsvattnet och duschade i iskallt vatten istället. Då blev jag pigg igen, men det var fan nära..
Ikväll blir det konst! Jag börjar lära mig det där nu, att fan vad skönt det är att sitta för sig själv och måla. Himmelriket tillhör oss som vet hur man tillfredställer sig själv på ickesexuell väg!
Förresten, jag behöver sex.
tisdag 22 januari 2008
Ack, ljuva begär
Kyla. Mörker. Svält, DÖD! Hur har det nordiska folket stått ut i alla dessa år? Nå, ska man enligt filosofins vägar, och det allsköna levandes grundregler bedöma var en människa ska bo, så borde egentligen Sverige vara det ultimata landet.
Låt mig förklara. Distans. Distans är bra grejer. Riktigt bra. Lyckliga förhållanden har ofta som ingrediens att de kärliga inte träffas tjugofyra timmar om dygnet. Har skrivit i min blogg innan om det här, men har på senare år kommit fram till det faktum att just - distans - är en mycket vacker sak som gör att folk uppskattar saker och ting för dess rätta värde. För att hårdra en gång till och ett steg till, så kan man säga att våra liv blir lyckliga när våra behov blir ifyllda.
Jag kommer fortfarande ihåg när jag vaknade upp på Sweden Rock Festival 2002, klockan fyra på morgonen. Aldrig i mitt liv har jag varit törstigare. Efter 2 dagars konstant inmundigande av alkoholhaltiga drycker så blir man lite smått uttorkad. Hursomhelst. öl fanns inte. Närmsta vattenoas var på andra sidan festivalen och jag kommer inte ens ihåg var. Jag fick faktiskt lite panik.
Men, jag anade inte att jag skulle vara med om en av de mest njutningsbara studerna i mitt liv sekunder senare. Jag kom nämligen på att jag mitt i fyllan varit borta på ett ICA och inhandlat juice. Jag kom också på att jag la all juice (5 liter) under mitt liggunderlag. Alltså, precis vid mina fötter. Juicen var sval. Aldrig i mitt liv, aldrig.. Har jag njutit så som jag gjorde då.
När jag var yngre än så var jag också förtjust i alkohol. Och en speciell kväll var det tivoli i staden och jag märkte redan tidigt att jag var sjukt trött. Jag bodde ute på landet på den tiden och det skulle ta mig närapå en timme att traska hela vägen hem, och det var dessutom regn. Ju längre kvällen gick, ju svårare blev det för mig att hålla mig vaken. Alkoholen gjorde inte saken bättre.
Men, på en undanskymd gräsmatta låg det en tjock presenning. Jag lade mig därunder och två sekunder senare så öste regnet ner, men under presenningen var det varmt och skönt, trots att regnet plaskade på min kropp. Men jag var torr och somnade. Jag har aldrig mått bättre än när jag vaknade klockan 05.00 på morgonen och gick hem, utvilad.
Och det är ju inte speciellt sällsynt. Vem har inte gått vilse i skogen och hittat hem och vem har inte varit rejält hungrig och ätit god mat? Vem har inte varit rejält törstig och druckit vatten och vem har inte varit barnsligt kärlekskrank och mättat sina begär? Vem har inte varit rejält pank och fått lön och vem har inte frusit och senare ställt sig i en varm dusch? Vem har inte längtat?
Sånt här tänker man kanske inte speciellt ofta på, men det är ens begär som gör livet värt att leva, så tillvida man har rätt sorts begär. Här i Sverige är det vinter just nu, men hur många av oss kommer inte springa som nyutsläppta kossor på våren, så fort just våren kommer? För att inte tala om att Sverige har den vackraste sommaren någonsin.
Tänk på det nästa gång du är törstig..
Låt mig förklara. Distans. Distans är bra grejer. Riktigt bra. Lyckliga förhållanden har ofta som ingrediens att de kärliga inte träffas tjugofyra timmar om dygnet. Har skrivit i min blogg innan om det här, men har på senare år kommit fram till det faktum att just - distans - är en mycket vacker sak som gör att folk uppskattar saker och ting för dess rätta värde. För att hårdra en gång till och ett steg till, så kan man säga att våra liv blir lyckliga när våra behov blir ifyllda.
Jag kommer fortfarande ihåg när jag vaknade upp på Sweden Rock Festival 2002, klockan fyra på morgonen. Aldrig i mitt liv har jag varit törstigare. Efter 2 dagars konstant inmundigande av alkoholhaltiga drycker så blir man lite smått uttorkad. Hursomhelst. öl fanns inte. Närmsta vattenoas var på andra sidan festivalen och jag kommer inte ens ihåg var. Jag fick faktiskt lite panik.
Men, jag anade inte att jag skulle vara med om en av de mest njutningsbara studerna i mitt liv sekunder senare. Jag kom nämligen på att jag mitt i fyllan varit borta på ett ICA och inhandlat juice. Jag kom också på att jag la all juice (5 liter) under mitt liggunderlag. Alltså, precis vid mina fötter. Juicen var sval. Aldrig i mitt liv, aldrig.. Har jag njutit så som jag gjorde då.
När jag var yngre än så var jag också förtjust i alkohol. Och en speciell kväll var det tivoli i staden och jag märkte redan tidigt att jag var sjukt trött. Jag bodde ute på landet på den tiden och det skulle ta mig närapå en timme att traska hela vägen hem, och det var dessutom regn. Ju längre kvällen gick, ju svårare blev det för mig att hålla mig vaken. Alkoholen gjorde inte saken bättre.
Men, på en undanskymd gräsmatta låg det en tjock presenning. Jag lade mig därunder och två sekunder senare så öste regnet ner, men under presenningen var det varmt och skönt, trots att regnet plaskade på min kropp. Men jag var torr och somnade. Jag har aldrig mått bättre än när jag vaknade klockan 05.00 på morgonen och gick hem, utvilad.
Och det är ju inte speciellt sällsynt. Vem har inte gått vilse i skogen och hittat hem och vem har inte varit rejält hungrig och ätit god mat? Vem har inte varit rejält törstig och druckit vatten och vem har inte varit barnsligt kärlekskrank och mättat sina begär? Vem har inte varit rejält pank och fått lön och vem har inte frusit och senare ställt sig i en varm dusch? Vem har inte längtat?
Sånt här tänker man kanske inte speciellt ofta på, men det är ens begär som gör livet värt att leva, så tillvida man har rätt sorts begär. Här i Sverige är det vinter just nu, men hur många av oss kommer inte springa som nyutsläppta kossor på våren, så fort just våren kommer? För att inte tala om att Sverige har den vackraste sommaren någonsin.
Tänk på det nästa gång du är törstig..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
