Genier

Caravaggio. Sicken jävla kille. Har för tredje gången spanat igenom Simon Schama's "The power of art". Alltså en dokumentärserie om historiens - inte nödvändigtvis duktigaste - utan mest omtalade konstnärer. Och jag inser mer och mer för varje dag, att hur mycket jag än målar och hur fantastisk konsten blir, så kommer jag aldrig bli så pass omtalade som de förr. Att tillhöra historiens mästare handlar synnerligen inte bara om att svinga penseln på rätt sätt..

Man ska gärna ha levt i en intressant tidsepok. Rembrandt trillade ur sin moder i en jävligt lägligt tid då han infann sig mitt i renässansen då han blev känd. Lever man i en tråkig tidsepok ska man gärna ordna det där på annat sätt. Men en sak är säker, ingen kommer fördjupa sig i hur konsten i nässjö såg ut efter 2000-talet. Om man inte om 300 år anser bibliotekskonsten vara den glömda konstarten, och att bildlärare med halvtaskig perspektivförmåga vara de sanna genierna.

Så långt är jag med. Det räcker med att ta sig en snabb titt på ryska konstnärer för att inse att begåvning och färgblandning inte nödvändigtvis behöver betyda att man kommer nånvart. Så är det, och det räcker med att öppna en konstbok för att inse att så är fallet. Originalitet i samband med bra idéer är det som gäller. Att sitta i sin egen avföring på vernissage, eller pissa på scenen är visserligen ett drastigt uttryck för konst - men visst är det nyskapande. Jag kan inte, hur jag än anstränger mig, komma med någon annan slutsats än att konstvärlden är galen och att normerna för hur konsten ska se ut sätts av människor som själva är livrädda för att missa de senaste genierna. Jag kan direkt och omedelbart känna att genierna, nutidens det vill säga, är ingenting annat än människor som kommit fram med så pass originella alster att ingen vågar tveka på om dessa är genier eller drogpåverkade idioter. Det är inte den stora massa som utgör våra konstnärer, det är galleristerna och kritikerna. Konstnärer ska gärna ha en svårupptäckt begåvning. Konsten de förmedlar ska vara extrem och oförståelig. Det blir så pass mycket lättare för galleristen att säga "Han är ju ett geni. Ser ni väl?

Och INGEN vågar tvivla på det här. Så länge det är svårtydligt kan ingen vara säker på om denne är ett geni eller inte. Och då blir konstvärlden galen. Och ingen vill vara den där galleristen som missade den store begåvningen. Det är sanslöst fult att vara den som tvivlade på Picasso innan han blev geniförklarad, och det är en mardröm för alla som beaktar konst ur ett proffessionellt perspektiv. Aja baja. "Jag VISSTE att han var ett geni! Ha!" Att vara den som inte ser begåvning, vilken den än må vara i konstens värld, är inte speciellt hedervärt.

Förstår ni vad jag menar? Vetenskapsmän som blir geniförklarade har den enorma fördelen att frukten av deras genialitet kan skådas även av de oförstående. Musiker som geniförklaras har fördelen att musiken tilltalar folk på ett plan som är väldigt svårt att ifrågasätta.

Men, med konst är det annorlunda. För konsten är så pass subjektiv att ett mästerverk inte nödvändigtvis behöver betyda att det ens upptäcks. Och då vet man också, genom att ta sig en titt på historien, att svårupptäckt konst är väldigt attraktiv konst.
Säljargumentet för en Van Gogh-tavla är "Han sålde bara en tavla under hans livsstid. Ingen visste att han var ett geni". Självklart käre gallerist, har du helt rätt. Ingen kan säga emot dig, du ser dimensioner den tveksamma köparen tvekar inför. Men inte vill den stackars köparen vara den som inte ser frukten av genialitet? Att kunna upptäcka dessa små fragment är för en själv en otrolig känsla. Och en skam, den som inte ser den. Vilket kan betyda att man saknar djup och en något naggad bedömningsförmåga. För inom konsten handlar mycket om att bedöma saker som ingen kan se. Vilket innebär att det kan vara just, vad som helst. Och den som upptäcker genialiteten i svårtyden konst, är inget annat än geniet själv. Eller, vill gärna vara så.

Jag får en lustig känsla att dagens konstkritiker påminner lite om de gothfjortisar som desperat söker efter de hundratals okända band som ingen hört. Och sedan nämner de som sina favoriter. Det ger ingen heder åt musiken de lyssnar på, däremot både en och två blickar på bäraren.

Men jag vill ändå inte vara den som kastar sten i glashus. Konst är fantastiskt, och det finns tillfällen då jag sett små magiska glimtar i verk som jag inte ens med ord kunnat frambära. Och det finns tillfällen då jag själv bakom duken upplever känslor en religiös människa omedelbart skulla omnämna såsom "gudomliga". Men, när du väljer din konst, undvik då att geniförklara kritikern..