Fråga barnen om vad livet handlar om..

Måndag. Ja, vad finns det att säga om en måndag? Inte ett smack. Om fyra timmar kommer detta dygn vara till ända och jag kommer aldrig mer i mitt liv tänka; "Ja.. den där sista måndagen i september."

Men å andra sidan undrar jag vilka dagar man egentligen kommer ihåg? Jag är å andra sidan ganska glömsk av mig och frågar du mig vad som hände på nyår senast så kommer jag svara nåt i stil med "ja, det blev väl lite alkohol.. Ehm, sen räknade vi ner till 12-slaget också.."

En annan fundering jag har gått med i dagarna när vi ändå kommer till rubriken dagar-som-gått. Är inte livet en enda stor resa mot där vi började, barndomen? För det man hade i barndomen, det har man inte som vuxen. Oh nej. Men det är väl också det som gör det extra roligt att se den där lyckan även som vuxen, barnen finns ju fortfarande där. Som Cornelis sade; "Om inga ungar funnes så slutar jag". Lätt att bli sentimental, men så är jag också i den åldern där det faktiskt är tillåtet att lägga huvudet på sne och yttra ett par väl valda klyschor om barndomens glada dagar. Jag får göra det.

Nu är jag 25 snart. Vissa menar att jag har livet framför mig, andra att det inte ens börjat. "Ung" är ju ett adjektiv som hamnar före både "rik" och "omtyckt" när det kommer till vad människor helst vill vara. Ju mer ung man är, desto fler möjligheter finns det. Patienter som överlevt svåra sjukdomar har bra koll på det där. Ta vara på livet och det där tugget om att man ska "fånga dagen.."

Jag medger att jag är dålig på det där. Kanske är det just därför jag känner mig gammal emellanåt.

Varför gör man så mycket grejer som man senare tröttnar på, eller förringar dess värde? Tänk om jag exempelvis aldrig druckit en öl. Då skulle denna nyöppnade glasflaska innehålla den mest välsmakande dryck någonsin. Men den är fiiin, för jag har inte druckit öl på två veckor nu. Inte varit full på två månader (typ).

Men jag är ändå glad att jag var nykter igår. För då hade samma öl varit än mindre välsmakande. Om jag dessutom hade druckit 2-3 stycken innan den här hade jag kanske inte ens varit sugen. Låt oss leka med tanken att jag var nyhemkommen från en festival, då hade jag kanske t o m kräkts inför tanken på att dricka den!

Så, man får väl vara tacksam att man inte insuper livets godheter för jämnan, då försvinner de nämligen. Med andra ord så ska man ha lite jävla misär då och då. Det gör en gott. Skål!

Jag skulle i alla fall väntat tills de stängde..

Jag har fastnat. Alltså bildligt talat, annars vore det konstigt om jag valde att via min blogg ropa på hjälp. Mycket konstigt t o m. Men det finns säkert nån som gjort mer korkade grejer. Det var tydligen nån som gjorde inbrott i en pizzeria, fast glömde att de fortfarande hade öppet. Han tog takvägen och fastnade till råga på allt. Ärligt talat, jag hade betalat dyra pengar för att vara där på plats och fråga; "Hur jävla korkad är inte du egentligen? Jag menar, helt seriöst?"

Jaja..

Jag har fastnat vid datorn och i landet där-man-inte-gör-ett-skit. Alltså, jag kom hem från jobbet och råkade sätta mig vid datorn innan klädbytet, toabesöket, duschen, hundpromenaden, tuppluren osv. Och det blir svårare att resa sig ju mer man gäspar. Nu känner jag mig sådär äcklig, ungefär som när man kommit hem från en festival och inte orkar packa upp all sin pissljumma ölindränkta packning. Kanske inte riktigt så allvarligt, men.. Såatteeee... Min blogg får sluta där får nu ser jag att min hund har på nåt vis fått matskålen ända bort hit till datorn. Det känns som att han försöker säga mig något..

Oändligt mörker, lagom sådant

"Fuck the world". Kommer ihåg när förkortningen FTW började cirkulera runt på forum. Värst vad folk är negativa nuförtiden tänkte jag.. Tills jag fick reda på att FTW i fjortisboken betyder for the win. Alltså inte fuck the world.
Vill också påminna mig om att FTW på det jätteglada 60-talet betydde fuck the war.

Där ser man.

Min vän och tillika lagerarbetare myntade det ultimata pessimistuttrycket för inte alltför längesedan. Han var nere och jag påminde honom om att "tänk på att se solen bakom molnen, inte molnen framför solen". Ni vet, alla de där glaset-är-halvfullt-talesätten. Svaret jag fick var "Ja, men bakom solen är den oändligt mörker". Ja, det är ju förvisso sant. Inte oändligt dock, men närmsta stjärna är en bra bit bort, minst sagt.
Då skulle den ultimata optimisten säkerligen diktera "men sikta mot stjärnorna!".

Ja, man kan hålla på hur länge som helst, finns väldigt mycket talesätt som förkunnar att man ska se saker o ting från den ljusa sidan. Att leva efter dessa deviser är något trixigare..
"Hade det som hänt varit så viktigt för oss människor skulle vi ha ögon i nacken. Men de sitter där fram". Visdomsord? Inte för historieproffessorn eller arkeologen.

Antar att det återigen handlar om den där eviga balansen. Om jag nu ska välja ut ett par ord jag hört på min snart 25-åriga resa som verkligen gjort intryck på mig torde det vara när Sidharta så hittade medelvägen under det där trädet. Buddhism är bra grejer minsann. Att gör allting "lagom".
Nu sitter den en pigg 6-åring här vid burken och vill ut och pissa. Visste ni förresten att "pissa" och "skita" användes långt innan man började säga "kissa" och "bajsa"? Värt att tänka på.

Ditt liv för 25 spänn i timmen + kompledighet

Arbetsfri. Som ni vet döpte jag om "arbetslös" till "arbetsfri" i min tidigare, numer förintade blogg.

Jag är dock inte arbetsfri längre, jag är så kallad "fritidslös". Visst, nån idiot kan komma och påstå att man visst är ledig 128 timmar av veckans 168 timmar. Och för att inte glömma semestern och all härlig kompledighet.

Men..

Lägg då till resa till och från jobbet. I mitt fall, 40 minuter om dagen. Tid på dygnet då jag är uppbunden av arbetet utan betalning (lunch); 1 hel timme. Göra iordning lunch, mackor, slänga på sig arbetskläder; 30 minuter om dygnet. Aktiv förberedelse inför 8 timmars arbete om dagen; 8 timmar per dygn (sömn). Tid för att duscha av sig lagerdamm; 30 min.

Återhämtning av energi förorsakad av arbete; 40 minuter (tupplur efter jobbet).

Vi är uppe i 8 timmars arbete + 11 timmar och 20 minuter. Tid kvar på dygnet för att ha ett vanligt liv; 4 timmar och 40 minuter. Min timlön landar i så fall nånstans runt 40 spänn. Skatt ska också betalas givetvis, ifall att jag råkar hamna på sjukhus efter att ha fått en gaffeltruck i huvudet och måste sys. Runt 25 spänn kvar per timma då jag av en eller annan anledning tvingas att helt överge mitt hela jag, min själ, min kreativitet och allting som överhuvudtaget är värt att berätta när ens barnbarn sitter i knät när man är pensionär.

Ja, jag gnäller likt ett orkandrabbat familjeförlossningscenter. Men ovanstående rader är dock inte lögn. Ja, man ska göra rätt för sig. Ja, man ska betala sin skatt. Men för fan, se då till att tillbringa den tiden med någonting som gör det värt det. Förstå då tänker jag klappa dig på axeln och kalla dig "duktig".

Drygt två månader kvar nu.. Angående videon; Det är jävligt skönt att svära av sig ibland.

Kulturkrock

Visst är vi mer korkade idag än förr? Nåja, har egentligen inga belägg för den tesen, men det var en fråga som dök upp i skallen. Jan Guillou uttryckte det ganska bra; "Vi har alltför lätt att se på historien som en utveckling till det bättre". Ja, nåt sånt sa han, och gjode jämförelsen att 1200-talets svenska kvinnor minsann var både friare och lyckligare än 1800-talets engelska kvinnor.

Såg innan en dokumentär om Michaelangelo. Ni vet, en av historiens störste målare, arkitekt och framförallt skulptör. Inte den där jävla karatepaddan i alla fall. Jag vet inte hur det är med er, men att insupa dessa historiefragment för att sedan blogga, och dessutom med teveprogrammet Idol i bakgrunden.

Ja, nånting känns lite smått skevt. Det som är ännu mer skevt är att jag faktiskt känner en viss lust till att lägga mig i soffan och kolla på skiten. Jag ska nu skriva ett löfte till mig själv om att skrota teven till nästa gång jag flyttar. Jag får en känsla av att jag kommer vara tacksam för det, den dagen då jag är gammal och förhoppningsvis har kommit nånvart med min konst..

Feber och relativitetsteorier

Feber.. Njae, inte så värst, men jag är likt förbannat bakfull efter en ganska så stormig förkylning. Man behöver inte dricka sprit för att vara bakis.

Och ja, Kajsa lägger ner för säsongen. Lika bra det. Det ligger nåt i det gamla talesättet att "man alltid ska sluta när man är på topp". Jag har aldrig riktigt insett vikten i detta påstående, men det handlar nog om att inte visa sina sämre sidor. Som att exempelvis riva ut sig på löjligt låga höjder. Ungefär som motsatsen till talesättet "gör aldrig ditt bästa, då förväntar sig alla att du ska prestera lika mycket varje gång". Man sätter sin standard och enbart när denna höjs kan även ögonbryn göra dito.

Eller så kan man helt enkelt skita i vad folk tycker och tänker och köra sitt race. Och jag vill påstå att detta är lika lätt, sagt som gjort, när ens standard är låg. Just nu siktar jag högt. Jag har egentligen inga framgångar inom konsten om man ska se det ur en proffessionellt synvinkel. Således kommer det bli ganska lätt i förhållande till om jag nu vore en stor erkänd konstnär.

Relativitetsteorin ligger för en gångs skull på min plussida. När allting är skit kan saker o ting bara bli bättre. En väldigt stor tröst i höstmörkret.

Ack, dessa kategorier..

Gjorde idag ett nytt försök att kategorisera mina msn-kontakter. Har innan provat kategorier såsom "gamla polare", "polare", "nätpolare" osv. Men då kom kruxet att det alltid dök upp en tjomme som var en nätpolare som man känt länge och tagit en öl med. Det är verkligen skitsvårt det där.

Och jag gillar verkligen att ha ordning alltså. Så, idag blev de tre kategorierna "aktiva", "halvt aktiva", och till sist "icke aktiva". Det skulle väl inte vara så svårt? Men det sket sig likt förbannat.

Samma sak som när jag beslöt mig för att kategorisera all min musik. Jag gjorde mappar och döpte de till diverse musikgenrer. Thåström dök upp. Jag satte honom under "svensk vispop och liknande". Men så kom Ebba Grön då. Det är ju punk. Och de hade jag redan i punkmappen, och man måste väl för fan ändå ha Thåström och Ebba Grön i samma mapp?

Men fotograferna måste ändå ha det värst. Läste ett inlägg på ett fotoforum där fotograf hade följande dilemma:

"Jag har en massa mappar. "Utomhus", "barn", "vinter", "jul", "svartvitt", "porträtt" osv. Men vad gör jag då om jag tar en bild på ett barn, under juletider som är utomhus, och dessutom svartvitt?"

Jag förstår honom. Min lösning i allt detta är att totalt skita i allt vad kategoriserande heter.

Men så har vi ju ändå problemet, att saker o ting ändå måste hamna i en kategori till slut. Kanske inte i min burk, men om man ska sälja produkter som musik etc?

Låt oss leka med tanken att nån idiot faktiskt skulle fråga efter 80-talshårdrocksbruden Lee Aaron. Nu gör säkert ingen det. Men då skulle hennes plattor givetvis ligga nånstans i nån av de hundratals hårdrocksbackar som 80-talet lämnat efter sig. Men nuförtiden spelar hon enbart lätt och nätt jazzmusik och fullkomligen avskyr sina gamla Cw-papper som dåtida metalldrottning. Blev nog ganska svårt för henne när första jazzdängsplattan kom.

"Jag spelar jazz!! Varför står jag före Alice Cooper?!"

Ska nu ut med Jycken. Han är förövrigt en blandning av 25% Labrador, 25% NewFoundland och 50% Bordercollie.

Han är kort och gott en "blandras". Mm, de gör det enkelt för sig minsann..

Playboy och Pavarotti

Jag funderar mycket nuförtiden. Inte oroväckande mycket dock. Det borde finnas en skillnad mellan att grubbla och bara tänka. Jag tror ingen gick fram till Sokrates och sade; "du grubblar för mycket". Och om någon yttrade sig på så vis är denne förmodligen extremt jävla glömd till skillnaden från den stora grubblaren Sokrates.

På sistone har det blivit en hel del tittande på Viasat History. Väldigt, väldigt bra kanal. Man kan kolla på TV och samtidigt lära sig något nyttigt. Vilken kommersiellt gångbar idé! Detta borde verkligen E! efterapa tycker jag. I alla fall nånstans mellan "Girls of the Playboy mansion" och "Naked wild on".

Men en sak har hänt som tynger mig lite faktiskt. Den store tenoren Luciano Pavarotti har gått bort. Ja, jag tycker detta är aningen sorgligt faktiskt. Satt och kollade på när den där Paul Pott var med i nån talangjakt och sjöng "Vincero". Alla häpnade och höll på och visst var det väldigt gripande.

Men när man väl har hört Pavarotti framföra den så är herr Pott visserligen begåvad, men inte på något vis mätbar med Pavarotti, inte ens en riktigt tenor. Då är han en amatör bland amatörer helt enkelt. Oslagbart är när Pavarotti sjunger "Caruso". Rysningar? Ja, så pass mycket att jag t o m kan gråta nykter.

Dagens V.I.F går till denna dagen, som även den gick förbi helt utan konst. Ska dock läsa en bok om Rembrandt ikväll.

Förresten, Mio har jävligt snygga grejer..