Det är konnnnst....

Mitt liv är upp och ner.

Men kom ihåg att upp och ner även kan vara ganska rättvänt. Men ja, mitt liv snurrar runt en axel av karriärmöjligheter, och ingenting är som planerat. I alla fall inte så jag planerade för ett par månader sedan. Då, som nu, hade jag en hiskeligt stor kärlek för konsten. Konsten är för mig nån sorts pretantiös jävla älskarinna som ger mig trygghet, mod och allt utom sex. Likaså musik, men jag har självmant valt konsten som mitt modersmål och tungomål för att det är i den formen jag är stöpt och döpt i.

Det som är upp och ner är att jag numer knegar. Det vet ni redan, men det ni kanske inte vet lika väl är att jag har visat framfötterna så till den milda grad att jag numer har telefon, skrivbord och en satans massa ansvar. Och jag har redan fått erbjudande om fortsättning, vilket jag tackade nej till. Jag lovade mig själv för inte så längesedan att jag är beredd att svälta för konsten, men så kom jag då till svältgränsen då jag var tvungen att ta ett arbete som skulle vara i fyra månader. Planen var att göra skitgörat, gå hem och vara extra konstig och sedan spendera mitt nyvunna kapital på fernissor och Rembrandtoljor. Men så är jag också oförmögen att ta en uppgift på någonting annat än fullaste allvar och helt plötsligt märker jag att jag kan fundera på en arbetsuppgift på den tiden jag egentligen ska vara kreativ med sådant jag borde pyssla med.

"Nä, arbete dödar själen" fick jag höra en gång av en ganska så kreativ konstnärskollega. Det stämmer ja. Faktiskt så är det lite så, att det man pysslar med 9 timmar om dagen omöjligen kan läggas åt sidan för att koncentrera sig på sitt egentliga ursprungsjag. Man formas hela tiden av situationer, människor och upplevelser och det är för mig omöjligt att inte låta en så lång tid av dygnet påverka resten av mig. Vissa kallar det "social utveckling" och att ett monotont arbete är något fint och ansvarsfullt. Men det är dessa normer jag är sjukt trött på. Man ska göra det man brinner för, annars kan man fan lika gärna hänga sig i garderoben jämte alla andra slitna uniformer som inte använts på en sisådär 2-3 karriärer.

Jag slutar 30:e november, sen ska jag åka till ostkusten och skissa, måla, spela gitarr och sen jävlar ska det produceras helt andra grejer än fucking jävla metallskenor och akrylskålar.

Jävla skit

Det är sannerligen en förunderlig tid vi lever i. Faktum är, att jag inte ens kan uttala den. Ja, det är sant. Vi lever nu på tvåtusentalet heter det. Eller tjugohundratalet. Well, gör vi inte det om tio år också? Och om tjugo? Ändra fram till 2099 kommer vi leva på tjugohundratalet, efter det blir det mest sannolikt tjugoetthundratalet vi kommer benämna. Men så kommer problemet igen då, att vad kallas de första tio åren av varje århundrade så att folk förstår?

Förstår ni mitt dilemma? Det här problemet borde ha funnits länge. I alla fall minst tio år av varje århundrade. Vad säger man när man är född 1903? Jo, man är född på nittonhundratalet. Well, det är jag också, men dock åttio år senare. Men jag är också född på 1980-talet.

"Over there" blir det ännu värre. Nu lever vi hux flux i "the twentyfirst centry". Ehm.. Tjugoförsta? Man räknar alltså.. Baklänges? Det kan iofs förklara varför USA som är världens modernaste land fortfarande går omkring med hockeyfrillor och inreder Ikea a´la 1980.
Jan Josefsson, vill du vara så vänlig att ta upp mitt dilemma i Plus? Så vi inte glömmer bort att det faktiskt finns 10 extra år av de där 90 som ryms inom ett århundrade? Ok? Låt alla dessa 00-talister få sin röst hörd.

Fråga barnen om vad livet handlar om..

Måndag. Ja, vad finns det att säga om en måndag? Inte ett smack. Om fyra timmar kommer detta dygn vara till ända och jag kommer aldrig mer i mitt liv tänka; "Ja.. den där sista måndagen i september."

Men å andra sidan undrar jag vilka dagar man egentligen kommer ihåg? Jag är å andra sidan ganska glömsk av mig och frågar du mig vad som hände på nyår senast så kommer jag svara nåt i stil med "ja, det blev väl lite alkohol.. Ehm, sen räknade vi ner till 12-slaget också.."

En annan fundering jag har gått med i dagarna när vi ändå kommer till rubriken dagar-som-gått. Är inte livet en enda stor resa mot där vi började, barndomen? För det man hade i barndomen, det har man inte som vuxen. Oh nej. Men det är väl också det som gör det extra roligt att se den där lyckan även som vuxen, barnen finns ju fortfarande där. Som Cornelis sade; "Om inga ungar funnes så slutar jag". Lätt att bli sentimental, men så är jag också i den åldern där det faktiskt är tillåtet att lägga huvudet på sne och yttra ett par väl valda klyschor om barndomens glada dagar. Jag får göra det.

Nu är jag 25 snart. Vissa menar att jag har livet framför mig, andra att det inte ens börjat. "Ung" är ju ett adjektiv som hamnar före både "rik" och "omtyckt" när det kommer till vad människor helst vill vara. Ju mer ung man är, desto fler möjligheter finns det. Patienter som överlevt svåra sjukdomar har bra koll på det där. Ta vara på livet och det där tugget om att man ska "fånga dagen.."

Jag medger att jag är dålig på det där. Kanske är det just därför jag känner mig gammal emellanåt.

Varför gör man så mycket grejer som man senare tröttnar på, eller förringar dess värde? Tänk om jag exempelvis aldrig druckit en öl. Då skulle denna nyöppnade glasflaska innehålla den mest välsmakande dryck någonsin. Men den är fiiin, för jag har inte druckit öl på två veckor nu. Inte varit full på två månader (typ).

Men jag är ändå glad att jag var nykter igår. För då hade samma öl varit än mindre välsmakande. Om jag dessutom hade druckit 2-3 stycken innan den här hade jag kanske inte ens varit sugen. Låt oss leka med tanken att jag var nyhemkommen från en festival, då hade jag kanske t o m kräkts inför tanken på att dricka den!

Så, man får väl vara tacksam att man inte insuper livets godheter för jämnan, då försvinner de nämligen. Med andra ord så ska man ha lite jävla misär då och då. Det gör en gott. Skål!

Jag skulle i alla fall väntat tills de stängde..

Jag har fastnat. Alltså bildligt talat, annars vore det konstigt om jag valde att via min blogg ropa på hjälp. Mycket konstigt t o m. Men det finns säkert nån som gjort mer korkade grejer. Det var tydligen nån som gjorde inbrott i en pizzeria, fast glömde att de fortfarande hade öppet. Han tog takvägen och fastnade till råga på allt. Ärligt talat, jag hade betalat dyra pengar för att vara där på plats och fråga; "Hur jävla korkad är inte du egentligen? Jag menar, helt seriöst?"

Jaja..

Jag har fastnat vid datorn och i landet där-man-inte-gör-ett-skit. Alltså, jag kom hem från jobbet och råkade sätta mig vid datorn innan klädbytet, toabesöket, duschen, hundpromenaden, tuppluren osv. Och det blir svårare att resa sig ju mer man gäspar. Nu känner jag mig sådär äcklig, ungefär som när man kommit hem från en festival och inte orkar packa upp all sin pissljumma ölindränkta packning. Kanske inte riktigt så allvarligt, men.. Såatteeee... Min blogg får sluta där får nu ser jag att min hund har på nåt vis fått matskålen ända bort hit till datorn. Det känns som att han försöker säga mig något..

Oändligt mörker, lagom sådant

"Fuck the world". Kommer ihåg när förkortningen FTW började cirkulera runt på forum. Värst vad folk är negativa nuförtiden tänkte jag.. Tills jag fick reda på att FTW i fjortisboken betyder for the win. Alltså inte fuck the world.
Vill också påminna mig om att FTW på det jätteglada 60-talet betydde fuck the war.

Där ser man.

Min vän och tillika lagerarbetare myntade det ultimata pessimistuttrycket för inte alltför längesedan. Han var nere och jag påminde honom om att "tänk på att se solen bakom molnen, inte molnen framför solen". Ni vet, alla de där glaset-är-halvfullt-talesätten. Svaret jag fick var "Ja, men bakom solen är den oändligt mörker". Ja, det är ju förvisso sant. Inte oändligt dock, men närmsta stjärna är en bra bit bort, minst sagt.
Då skulle den ultimata optimisten säkerligen diktera "men sikta mot stjärnorna!".

Ja, man kan hålla på hur länge som helst, finns väldigt mycket talesätt som förkunnar att man ska se saker o ting från den ljusa sidan. Att leva efter dessa deviser är något trixigare..
"Hade det som hänt varit så viktigt för oss människor skulle vi ha ögon i nacken. Men de sitter där fram". Visdomsord? Inte för historieproffessorn eller arkeologen.

Antar att det återigen handlar om den där eviga balansen. Om jag nu ska välja ut ett par ord jag hört på min snart 25-åriga resa som verkligen gjort intryck på mig torde det vara när Sidharta så hittade medelvägen under det där trädet. Buddhism är bra grejer minsann. Att gör allting "lagom".
Nu sitter den en pigg 6-åring här vid burken och vill ut och pissa. Visste ni förresten att "pissa" och "skita" användes långt innan man började säga "kissa" och "bajsa"? Värt att tänka på.

Ditt liv för 25 spänn i timmen + kompledighet

Arbetsfri. Som ni vet döpte jag om "arbetslös" till "arbetsfri" i min tidigare, numer förintade blogg.

Jag är dock inte arbetsfri längre, jag är så kallad "fritidslös". Visst, nån idiot kan komma och påstå att man visst är ledig 128 timmar av veckans 168 timmar. Och för att inte glömma semestern och all härlig kompledighet.

Men..

Lägg då till resa till och från jobbet. I mitt fall, 40 minuter om dagen. Tid på dygnet då jag är uppbunden av arbetet utan betalning (lunch); 1 hel timme. Göra iordning lunch, mackor, slänga på sig arbetskläder; 30 minuter om dygnet. Aktiv förberedelse inför 8 timmars arbete om dagen; 8 timmar per dygn (sömn). Tid för att duscha av sig lagerdamm; 30 min.

Återhämtning av energi förorsakad av arbete; 40 minuter (tupplur efter jobbet).

Vi är uppe i 8 timmars arbete + 11 timmar och 20 minuter. Tid kvar på dygnet för att ha ett vanligt liv; 4 timmar och 40 minuter. Min timlön landar i så fall nånstans runt 40 spänn. Skatt ska också betalas givetvis, ifall att jag råkar hamna på sjukhus efter att ha fått en gaffeltruck i huvudet och måste sys. Runt 25 spänn kvar per timma då jag av en eller annan anledning tvingas att helt överge mitt hela jag, min själ, min kreativitet och allting som överhuvudtaget är värt att berätta när ens barnbarn sitter i knät när man är pensionär.

Ja, jag gnäller likt ett orkandrabbat familjeförlossningscenter. Men ovanstående rader är dock inte lögn. Ja, man ska göra rätt för sig. Ja, man ska betala sin skatt. Men för fan, se då till att tillbringa den tiden med någonting som gör det värt det. Förstå då tänker jag klappa dig på axeln och kalla dig "duktig".

Drygt två månader kvar nu.. Angående videon; Det är jävligt skönt att svära av sig ibland.

Kulturkrock

Visst är vi mer korkade idag än förr? Nåja, har egentligen inga belägg för den tesen, men det var en fråga som dök upp i skallen. Jan Guillou uttryckte det ganska bra; "Vi har alltför lätt att se på historien som en utveckling till det bättre". Ja, nåt sånt sa han, och gjode jämförelsen att 1200-talets svenska kvinnor minsann var både friare och lyckligare än 1800-talets engelska kvinnor.

Såg innan en dokumentär om Michaelangelo. Ni vet, en av historiens störste målare, arkitekt och framförallt skulptör. Inte den där jävla karatepaddan i alla fall. Jag vet inte hur det är med er, men att insupa dessa historiefragment för att sedan blogga, och dessutom med teveprogrammet Idol i bakgrunden.

Ja, nånting känns lite smått skevt. Det som är ännu mer skevt är att jag faktiskt känner en viss lust till att lägga mig i soffan och kolla på skiten. Jag ska nu skriva ett löfte till mig själv om att skrota teven till nästa gång jag flyttar. Jag får en känsla av att jag kommer vara tacksam för det, den dagen då jag är gammal och förhoppningsvis har kommit nånvart med min konst..

Feber och relativitetsteorier

Feber.. Njae, inte så värst, men jag är likt förbannat bakfull efter en ganska så stormig förkylning. Man behöver inte dricka sprit för att vara bakis.

Och ja, Kajsa lägger ner för säsongen. Lika bra det. Det ligger nåt i det gamla talesättet att "man alltid ska sluta när man är på topp". Jag har aldrig riktigt insett vikten i detta påstående, men det handlar nog om att inte visa sina sämre sidor. Som att exempelvis riva ut sig på löjligt låga höjder. Ungefär som motsatsen till talesättet "gör aldrig ditt bästa, då förväntar sig alla att du ska prestera lika mycket varje gång". Man sätter sin standard och enbart när denna höjs kan även ögonbryn göra dito.

Eller så kan man helt enkelt skita i vad folk tycker och tänker och köra sitt race. Och jag vill påstå att detta är lika lätt, sagt som gjort, när ens standard är låg. Just nu siktar jag högt. Jag har egentligen inga framgångar inom konsten om man ska se det ur en proffessionellt synvinkel. Således kommer det bli ganska lätt i förhållande till om jag nu vore en stor erkänd konstnär.

Relativitetsteorin ligger för en gångs skull på min plussida. När allting är skit kan saker o ting bara bli bättre. En väldigt stor tröst i höstmörkret.

Ack, dessa kategorier..

Gjorde idag ett nytt försök att kategorisera mina msn-kontakter. Har innan provat kategorier såsom "gamla polare", "polare", "nätpolare" osv. Men då kom kruxet att det alltid dök upp en tjomme som var en nätpolare som man känt länge och tagit en öl med. Det är verkligen skitsvårt det där.

Och jag gillar verkligen att ha ordning alltså. Så, idag blev de tre kategorierna "aktiva", "halvt aktiva", och till sist "icke aktiva". Det skulle väl inte vara så svårt? Men det sket sig likt förbannat.

Samma sak som när jag beslöt mig för att kategorisera all min musik. Jag gjorde mappar och döpte de till diverse musikgenrer. Thåström dök upp. Jag satte honom under "svensk vispop och liknande". Men så kom Ebba Grön då. Det är ju punk. Och de hade jag redan i punkmappen, och man måste väl för fan ändå ha Thåström och Ebba Grön i samma mapp?

Men fotograferna måste ändå ha det värst. Läste ett inlägg på ett fotoforum där fotograf hade följande dilemma:

"Jag har en massa mappar. "Utomhus", "barn", "vinter", "jul", "svartvitt", "porträtt" osv. Men vad gör jag då om jag tar en bild på ett barn, under juletider som är utomhus, och dessutom svartvitt?"

Jag förstår honom. Min lösning i allt detta är att totalt skita i allt vad kategoriserande heter.

Men så har vi ju ändå problemet, att saker o ting ändå måste hamna i en kategori till slut. Kanske inte i min burk, men om man ska sälja produkter som musik etc?

Låt oss leka med tanken att nån idiot faktiskt skulle fråga efter 80-talshårdrocksbruden Lee Aaron. Nu gör säkert ingen det. Men då skulle hennes plattor givetvis ligga nånstans i nån av de hundratals hårdrocksbackar som 80-talet lämnat efter sig. Men nuförtiden spelar hon enbart lätt och nätt jazzmusik och fullkomligen avskyr sina gamla Cw-papper som dåtida metalldrottning. Blev nog ganska svårt för henne när första jazzdängsplattan kom.

"Jag spelar jazz!! Varför står jag före Alice Cooper?!"

Ska nu ut med Jycken. Han är förövrigt en blandning av 25% Labrador, 25% NewFoundland och 50% Bordercollie.

Han är kort och gott en "blandras". Mm, de gör det enkelt för sig minsann..

Playboy och Pavarotti

Jag funderar mycket nuförtiden. Inte oroväckande mycket dock. Det borde finnas en skillnad mellan att grubbla och bara tänka. Jag tror ingen gick fram till Sokrates och sade; "du grubblar för mycket". Och om någon yttrade sig på så vis är denne förmodligen extremt jävla glömd till skillnaden från den stora grubblaren Sokrates.

På sistone har det blivit en hel del tittande på Viasat History. Väldigt, väldigt bra kanal. Man kan kolla på TV och samtidigt lära sig något nyttigt. Vilken kommersiellt gångbar idé! Detta borde verkligen E! efterapa tycker jag. I alla fall nånstans mellan "Girls of the Playboy mansion" och "Naked wild on".

Men en sak har hänt som tynger mig lite faktiskt. Den store tenoren Luciano Pavarotti har gått bort. Ja, jag tycker detta är aningen sorgligt faktiskt. Satt och kollade på när den där Paul Pott var med i nån talangjakt och sjöng "Vincero". Alla häpnade och höll på och visst var det väldigt gripande.

Men när man väl har hört Pavarotti framföra den så är herr Pott visserligen begåvad, men inte på något vis mätbar med Pavarotti, inte ens en riktigt tenor. Då är han en amatör bland amatörer helt enkelt. Oslagbart är när Pavarotti sjunger "Caruso". Rysningar? Ja, så pass mycket att jag t o m kan gråta nykter.

Dagens V.I.F går till denna dagen, som även den gick förbi helt utan konst. Ska dock läsa en bok om Rembrandt ikväll.

Förresten, Mio har jävligt snygga grejer..

Ouch..

Ja se på fan, ett nytt inlägg.

Jag knegar nuförtiden. Alltså arbetar, men i ordets rätta bemärkelse, dvs går upp 06.00, anstränger mig hela dagen med att pyssla med personlighetslikviderande göromål (lagerarbete). De jag umgås med är 40-50- och en del 60-talister med många års erfarenhet av lagerkomik, exempel: "Höhöhö, jag trodde inte du hade semester fortfarande".

För att sedan, väl hemma, däcka på soffan 16.30 och därefter göra en ypperligt korrekt imitation av en viss Black Sabbath-frontfigur som figurerat en hel del i media de senaste åren. Utan att jag ens märker det själv. Kollektivet jag bor med vill att jag säger upp mig för mitt eget bästa.

Efter att ha gäspat mig igenom 5 timmar historiedokumentärer på Viasat History, går jag och lägger mig 00.00.

Fördelen är att jag kan mer om historia nu än jag lärde mig under hela min skoltid. Dokumentärer är fan så mycket intressantare än en historialärare som tittar på klockan emedans hon beskriver den store Julius.

Må väl vänner, jag väntar på lönen;) Sen är jag som vanligt igen..

Allmoge och japansk shit

Jao. Sådär, då hade man i alla fall börjat då. Och med min nya blogg ska jag omedelbart sätta igång och skära i de stora livsfrågorna och med Frasier Crane-intellekt kasta allt i min väg under den magiska luppen. Eller så kan man göra det lättsamt, vilket mer känns som min grej.

Hursom, idag blir det fylle. Vaknade imorse (kom ihåg att "imorse" är ett kraftigt relativt ord) av att min hemvändande Bulgarienresenär frågade om jag ville ha nåt från systemet. Surprise me! Hur många? Surprise me! Så, vad som dväljs nere i den där systemkassan ska onekligen bli spännande.

Det var ett tag sen nu. Var på min brors bröllop för sisådär två veckor sedan. Och fan, jag är verkligen torsk på den där svenska idyllgrejen alltså. Kan inte hjälpas, jag är verkligen tokkär i det här landet och tamejfan att jag står för det. Ge mig röda stugor, älgar och Zorntavlor i mängder! Hädanefter ska jag enbart iklä mig folkdräkt på krogen och svamla gammelsvenska..

Hursom, på bröllop är det trevligt och jag hade trevligt. 16 mil från Nässjös beiga silhuett, slentrian och tråkdom. Men nu ska man ge det en chans till, utelivet här i staden. Blir det som vanligt så trallar jag hem innan stängningsdags, mumlar något om stora konstnärer och brist på allmogeintresse hos DJ:n. Eller, så kan det bli för jäkla trevligt. Jag menar, det kommer ju bli i vänners sällskap och då ska man nog inte gnälla för jävla mycket.

Färdigställde även bakgrunden till mitt nästa stora japanska konstverk, "Karpens syster". Ja, den ska heta så. (Bilden föreställer karpen himself)
Det verkar lovande. Dock har min japanska hand fått lite väl mycket influenser från John Bauer verkar det som. Krumelullerna är mer svenska än japanska helt enkelt. Nästa vecka blir det att tokgadda, veckan efter det.. Jobba. Ska knega på lager 3-4 månader för att kunna inhandla min svindyra Nikon. Sen blir det konnnnst!